Gorgonzolagryta, kökshångel och en blommande basilika

Söndagen var sista dagen, och även avresedagen, för fransyskan i mig. Efter diskussionen mellan olika frukostval bestämde vi att vi ville äta scones till frukost. Scones med ost och blåbärssylt.

Planet skulle inte gå förrän innan 18, så för att maximera dagen hade vi bjudit över Emils far, styvmor och farmor på middag/lunch. Jag hade påbörjat maten redan kvällen innan, med en gorgonzola-gryta som jag vet att Emil uppskattar väldigt mycket.

Dessutom tänkte jag vara lite snitsig och baka bröd också. Fastän det blev lite sådär. Den blev rätt tung och tjock. Men ändå god. Tack och lov för det.

Hela morgonen tillbringades i princip i köket, med att baka och äta sconesen, förbereda för bjudningen, lyssna på musik och hångla. Detta omättliga, omåttliga, fantastiska hånglande. Får. Inte. Nog.

Känner mig på riktigt såhär mer tokkär än jag någonsin varit tidigare. 

Skrev såhär under resan hem.

Middagen var riktigt trevlig, och till fika bjöd vi på kärleksbullar. Och därefter... Var det hög tid för mig att åka mot flygplatsen. Jag fick skjuts dit av Emils familj, och sedan stod jag där framför säkerhetskontrollen och var tvungen att säga adjö. Kändes svårare än alla de gånger jag behövt vinka av Emil vid busstationen här i Paris. Mycket svårare.

Halvsov under hela flyg- och bussresan, och kunde inte släppa helgen, arbetsintervjun eller Emil med tanken. Inte förrän 22-tiden var jag hemma, och då möttes jag av detta.

Min basilika har hunnit blommat ut!.. (Lite som min och Emils kärlek) (okej sluta vara cheesy du äcklar dig själv, Emelie).