Lösenord

söndag, augusti 17, 2014

En sväng runt området (eg. 5½ timme) och brioche au chocolat

Igår sken solen, och jag tog mig ut på en vanlig morgonpromenad. "En sväng kring området", resonerade jag, och gick ut kring halv tio-tiden. Precis som vanligt kunde jag inte hålla mig från att fotografera vartenda gathörn, och njöt av varje minut.




Medan jag gick pratade jag lite i telefon med spillevinken Redoy - som i själva verket kommer och hälsar på mig imorgon!
Åh, åh, åh! Vi pratade om att jag ska hämta upp honom på flygplatsen och allt vi ska göra och mycket annat.




Fönster och dörrar i Paris alltså. Det finns inget liknande någon annanstans i världen.




Jag gick även längs en trevlig avenue, som jag tyckte var så fin att jag bara var tvungen att fotografera gatnamnet på. 




Där såg jag en liten gul, charmig bil.




Jag kom över en bro, och helt plötsligt....




 ... tornade det här upp sig framför mig.




Vid det här laget var klockan halv tre och jag var helt slutkörd. Min sväng kring området hade blivit en fem timmar-marsch, och jag började bli riktigt trött. Därför satte jag mig ned i Jardin de Trocadéro och läste i två timmar (har alltid med mig pocketbok när jag promenerar) och till slut kom några au pair-er som jag löst stämt träff med.

Men nä. Om sanningen ska fram tyckte jag inte om dem alls, tyvärr. Den ena var engelsk och den andra sloven, och den enes attityd retade gallfeber på mig. Dessutom verkade ingen av dem vara där för barnens skull, utan endast för att vara ute och festa i Paris. Jag menar - vad är det för au pair-liv? Kommer man inte för att man vill ta hand om barn (åtminstone lite)?

Nä, jag tog mig vidare efter en pratstund när jag insåg att "nä, det här funkar inte". Att bara bli full och ha så lite med sina au pair-barn att göra som möjligt, det är inga människor jag vill umgås med.


Så jag fortsatte min promenad (hemåt på riktigt, denna gång!).




Klockan var fem och jag började bli riktigt butter.
Allt var helt plötsligt fel - mina ben och fötter ömmade, mina ögon sved på grund av allt koncentrerat svärmande, au pair-tjejerna jag träffat hade sugit all energi ur mig, jag hade inte ätit på ett par timmar och dessutom hade jag promenerat nästan hela dagen hittills.

Jag insåg att det fanns bara en sak att göra. Jag sprang in på ett nämnt boulangerie, och stod en halvtimme och vägde mellan mina räddare i nöden.
Macaron, croissant, pain au chocolat, äppelkaka, escargot au chocolat, vit chokladkaka, brownie...?




Jag kom till sist ut med en brioche au chocolat - ett chokladbröd, gnagde lite på hörnet (åh, så god!) och traskade hemåt. Väl hemma var jag duktig nog att spara bullen till efter middagen, där jag låg helt utslagen med ömmande kropp framför en halvdålig film.


Det var min lördag, det. 



3 kommentarer :

  1. Härlig läsning!
    PS!
    Du kanske skulle gardera dig med karta över metron när det börjar bli för jobbigt? Världens enklaste tunnelbanesystem!

    SvaraRadera
  2. Men fy! Jag tycker du gjorde helt rätt! Man känner ofta rätt snart om det är några personer man vill förbringa mer tid med eller inte. Om det senare är fallet, varför slösa mer tid på dem i så fall!? Roligare att se fram emot Redoys besök o knapra chokladbröd =)Jag tror, trots att jag är lite av en chokladoman, inte skulle gilla chokladbrödet; det ser lite bulligt ut, o jag är mer kexig ;-)

    Kan hända att jag missat det här i bloggen, men hur lärde du o Redoy känna varandra?

    SvaraRadera
  3. Härlig attityd du hade mot de andra au-pairerna tycker jag! Att du valde att gå därifrån när du kände att de inte var värda att slösa tid på. Modigt tycker jag.

    Och nu är det bara en vecka och en dag kvar tills mitt äventyr börjar! Vi kanske kan ses över en fika/picknick någon gång då i Paris? :)

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)