Lösenord

tisdag, augusti 22, 2017

Emsi-gos, crêpes och påbörjat KALASANDE!

Måndag! Igår alltså. Och därmed starten av de fyra absolut sista dagarna i Paris. Denna dag hade jag planer, för min underbara vän Emsi hade nämligen hoppat på planet dagen innan och tänkte tillbringa några dagar i Paris. Det tänkte jag inte missa! Jag ställde klockan, gjorde mig iordning och sedan var jag good to go.


Jag traskade den timmen det tog att ta mig upp till Montmartre, och där Emsi höll hus. Nog för att en timme är relativt kort för mig att traska - men det blir däremot rätt mycket tyngre när det är konstant uppförsbacke.


Äntligen var jag framme - phew! och där satt visst Emsi på en uteservering och åt fransk frukost. 


Vi kramades direkt, och började ketchupa om allt som hänt sedan sist. Tänka sig att vi inte setts på två år?! Vi pratade om allt bra i livet, om hennes pojkvän samt Emil, om framtida flyttar, relationer, psykologprogrammet (hon är ju mitt i det och jag är numera klar!) samt hur det känns att vara i Paris. 

Men det var lite halvtaskigt väder, och planerna om parkhäng byttes snart ut till att sticka till Frida (Emsis väns) studio. Frida var däremot inte där - hon var på jobbet.


Där slog vi oss ned, fortsatte samtalen i både säng och på golvet. Relationer är det roligaste samtalsämne som finns. Och så skvaller. Massor av skvaller!


Obs! Kolla förresten utsikten från Fridas studio. Är den inte magnifik?!


Och så selfie-dags också. Det går ju inte att umgås utan att ta redigt med selfies. Emsi är dessutom min *selfie-queen*. 



Sedan låg vi bara ett tag i sängen och gosade, pratade och vilade oss. Jag som sovit dåligt (som de senaste nätterna) kände att jag behövde vila ögonen lite. Och kramas samtidigt.

Men inte för länge! Vi började bli hungriga, och då övertalade Emsi mig till crêpes! .... I och med att vi är inne på de sista fyra dagarna av min vistelse nu, så ska jag kasta allt vad som heter hälsosam kosthållning åt fanders, och bara kalasa i mig allt gott jag kan! 


(kan lova att det blir mer än en crêpe framöver innan hemresa...) Ps. Notera bilen i bakgrunden!

Vi fortsatte gå, och Emsi ville fönstershoppa lite i Galeries Lafayette och även handla macarons. Vi gick ett varv inne i Printemps. 


.. Och när klockan närmade sig 17 så hämtade vi upp Frida från sin arbetsplats och så tog vi alla tre brudar en tur på stan för att hitta käk. Vi hittade detta ställe!


De sofistikerade damerna beställde vin. Speciellt Emsis glas som var dubbelt så stort som Fridas. Det hade vi roligt åt.


Så kom maten in! Jag tog givetvis en pizza (så fort jag får chansen!), Frida en chèvre-sallad och Emsi en kycklinggryta med tagliatelle.


Sedan satt vi där och snackade en lång stund - talade om att binda sig och relationer, nuvarande och dåtida, jämförde, skrattade, och slog oss för pannan att vi varit tillsammans med vissa av dem.

Vid 19:30-tiden sade jag adjö, för det var dags för mig att gå hem och småpacka lite... Men inte innan jag köpt lite snacks till kvällen. Sade jag inte kalasa?!?!


Och alla vet ju att de godaste chipsen är de man äter med choklad.

Idag ska jag äta mer crêpes, möta upp Emsi igen för lite häng, packa till hemresan och äta varm baguette till middag. Och antagligen en burk glass till efterrätt. Nu jävlar, tar jag vara på dessa sista dagar!

måndag, augusti 21, 2017

Övandring och boande i gröna kalsonger

Hej och hopp! Lördagen blev en kalasdag! Ni vet, en sådan där perfekt promenaddag som jag ofta snackar om, där en helst av allt vill vara ute hela tiden. Som denna dag. Jag började med att klä på mig. Hade en blommig blå klänning, och... men, vad är det jag ser?! Gröna kalsonger?! Japp, dem hade Emil givit mig några veckor tidigare, och sitter bannemig som en smäck. Och är skamligt bekväma, må tilläggas.


Jag började ta mig utåt, och hade ett mål i sikte. Däremot är jag bra på att ta långa omvägar till mina preliminära destinationer - lite för att dra ut på nöjet. Då kan jag till exempel ramla över en sådan här vy, mitt i 15e. Jag svärmade. Fan, vad jag älskar dig, Paris!, tänkte jag.


Dessa byggnader med tegelinsättningar och lite röda detaljer får mig alltid att tänka på Emil. Han fastnade alltid och fotade denna stil av exteriör när vi var ute på promenad.


Himlen var sådär perfekt halvklar med solfläckar här och där. 




Sedan skuttade jag över floden och kom till andra sidan. Till mitt 16e. (Haha, lustigt hur jag känner mig så hemmastadd att jag nästan kallar alla arrondissemang "mina"... Det förstår kanske lite syftet.)


Och kom hit! In i skogen Bois du Boulogne och fram till sjön Lac Inférieur. Här kikade jag över till andra sidan till dit jag ville komma: Île de Lac Inférieur (=den underlägsna sjöns ö).


Vid kanten av sjön lekte ankorna och så fanns det minsann ett vattenfall.


Jag såg flera par som hyrde roddbåtar och rodde ut till den lilla ön i mitten av sjön, men själv tog jag färjan. Kostade 15 kronor tur och retur, och det tyckte jag att det var värt. Plus att båtresan var riktigt charmig.


Så äntligen - äntligen! - var jag över på andra sidan. Ni kanske under "varför äntligen?"... Jo, det är för att jag hittade den här ön första gången år 2014, och har sedan dess velat åka över, men aldrig fått tillfälle. Jag har alltså haft detta på min bucket list i 3 år nu. Så äntligen!


Jag gick runt på de små stigarna längs vattnet, och terrängen utgjordes av både äng, skog och trädgård. Jag gick förbi flera par som satt och åt pique-nique (och saknade Emil!) och barn som lekte på gräset.


Hittade träd som böjde sig ned i vattnet och blomster som fick mig att sakna farmor.
(Farmor och farfar, vad är detta för blommor nedan? Jättestora buskar!)


Jag gick runt ett tag, skrev i min dagbok på en bänk, åt min medhavda banan och sedan åkte jag tillbaka till fastlandet igen. Och tog en nostalgisk tripp genom 16e - detta är Boulevard Flandrin, där jag gick flera gånger om dagen åren 2014-2015, när jag var au pair.


Jag tog en lång sträcka längst Seine, och av en slump så ramlade jag över de gröna försäljningsbackarna på vägen. Jag kikade på tavlorna och bestämde mig för att köpa en - en ny tavla till min och Emils framtida gemensamma lägenhet. Så jag diskuterade lite med säljaren, prutade ned priset en hundring och sedan hade jag köpt den!

Ja, jag vet. Jag har börjat boa till en lägenhet som ännu inte är köpt ännu. Snacka om att jag är ivrig. 



Men det intressanta är väl hur den såg ut, inte sant? 


Jag skickade bilder på flertalet olika tavlor till Emil via mms, och detta var den vi båda föll för. Paris i höstfärger. Hösten, som är min favoritårstid i Paris, dessutom. När jag gick därifrån var jag helt varm och glad i hela kroppen, och kände att.. Fasiken, vad bra denna kommer hänga i vår framtida lägenhet!
(Emil var dessutom på visningen igår på den lägenhet vi varit så peppade på. Den var så otroligt fin, verkligen tokcharmig! Vi har bestämt oss för att vara med i budgivningen...........!!!!).

Sedan fortsatte jag mig hemåt. Köpte lite souvenirer och presenter till mina kära där hemma, och ramlade hemåt lagom till att de mörkare molnen börjat hopa sig.


När jag kom hem sammanfattade jag rutten och insåg att det var min längsta promenad under hela denna Paris-vistelse. Totalt 5 timmar och 45 minuter var jag ute. Snacka om att jag kände mig härligt mör och lycklig efteråt! Promenad is life.


Nu kände jag verkligen att jag carpat, och resten av kvällen blev god middag med mozzarellasmörgås. Och vet ni? Idag är det bara 4 dagar till dess att jag åker hem..... #blandadekänslor


söndag, augusti 20, 2017

"Vår" första visning

... Det här en stor dag för Emil och Emelie som par. Det är nämligen "vår" första visning.



Emil visar mig runt i videosamtal, och jag sitter bekvämt i min säng i Paris och utvärderar från håll. Efter visningen ska han fortsätta röja i sin egen lägenhet inför egen försäljning, och ikväll ska vi träffas igen på Skype för att diskutera igenom allt.

Jag är så glad och pirrig och nervös att det inte finns! Så stort!

lördag, augusti 19, 2017

En dagsutflykt till Rouen, Normandie

Sätt er ned bekvämt, hämta popcornskålen (eller glassburken eller morotsstavarna eller chipsen, whatever tickles your fancy), för här kommer ett dunderinlägg om en - för mig - helt ny upplevelse.

I torsdags var ingen vanlig dag, säg, för torsdag var den dagen jag bokat en endagsresa till Rouen! Jag hade bestämt mig för att göra en dagsutflykt och utforska en stad som jag länge varit nyfiken på, som dessutom ligger belägen i Normandie.

För er som kanske inte kan Frankrikes geografi utantill, så ger jag er en liten hjälp. Såhär skulle alltså bussen ta mig, enbart 1,5 timme norrut, till den lilla huvudstaden i Normandie.


Bussen som skulle ta mig dit kördes av Ouibus, och det var första gången jag använde mig av det företaget. Jag kom dit lagom i tid och fick gå på bussen. Jag kan medge att jag var lite skakis sedan förra traumatiska bussresan, men jag hade åksjukepiller och dessutom tänkte jag att 1,5 timme inte kan döda mig.


Jag var dessutom på kalasglatt humör och såg så fram emot att få utforska en ny stad, helt själv! Eller, helt själv var jag kanske inte - jag fick lite virtuellt sällskap från min favoritperson.


1,5 timme gick som smort. Bussen var dessutom fantastisk - rymlig, fräsch, med wifi och eluttag (fastän jag glömt min transformator-dosa, så jag frågade snällt killen framför om jag fick låna hans. Det fick jag! #älskar-snälla låna-ut-grejer-personer). Rekommenderar ouibus!

Så helt plötsligt var jag framme. Jag hade min ryggsäck och mitt paraply fastspänt på ryggen som en riktig utflyktsvandrare, och så traskade jag in i staden. När jag väl kommit in en bit, så... Wow. Wow. Vilken stad.


Jag älskade Rouen från första ögonkastet, och blev som förtrollad av arkitekturen som tedde sig både bonnigt pittoreskt och mäktigt gothisk. Jag bara stod och stirrade många gånger, kunde inte hjälpa att le, och gick fram och tillbaka genom både stora och små gator.


Bland det första jag gjorde var även att ramla över den här gigantiska katedralen. Jag menar, den var så gigantisk att den inte ens gick att få med på bild, hur jag än backade och böjde mig bakåt som en limbogymnast. Denna heter Cathédrale Notre-Dame de Rouen. 


Rouen visade sig även vara staden med kyrkor runt varenda hörn. Var jag än kollade så fann jag en ny kyrka, alla lika vackert detaljerade och gothiskt smyckade. Att staden även räknas som en "ville aux cent clochers" (stad med hundra klocktorn) som min fina Rouen-vän Johanna berättade för mig, blev mer och mer begripligt. Dessutom lät klockspelen var och varannan minut över staden, och ekade mellan de söta stadsväggarna. Det kändes filmiskt.


Så började jag gå längs gågatorna i den lilla staden. 


Fasaderna såg likt detta; förstår ni vad jag menar med bonnigt pittoreskt? Vill nästan kalla det ett randigt Amsterdam.


Stötte på den stora guldklockan. 


Och efter en kortare "wow"-promenad där jag bara stod och gapade, tog kort och gjorde videos så sade magen ifrån. Jag var vrålhungrig och klockan var 12:30. Det var dags för frukost! Jag letade upp det boulangerie som Johanna gett mig tips om, köpte mig en baguette och slog mig ned här, på torget.


En baguette med tomme-ost, coppa och grönsaker. Brödet var så otroligt smakrikt och perfekt gräddat, och smaken var klockren. Lika rent som klockspelet som plingade i bakgrunden medan jag åt.


Sedan shoppade jag lite souvenirer, och fastnade direkt för en målad träskylt med Rouens koordinater. Jag skickade ett snabbt sms till Emil med "skulle du gå med på att ha denna i vår nya lägenhet?" och när han jakade så köpte jag den på studs. Åh, så fin inredningsdetalj som även bär ett sådant fint minne.


Sedan fortsatte jag min upptäcksfärd i Rouens gatlabyrint. 


--- Och svärmade över husen. Det var inte förrän här det faktiskt slog mig; de termer jag sökt för att beskriva staden.... Medeltida. Visst? Visst känns det lite medeltida?!




Runt 14:30 så kände jag regnet börja droppa (jag var däremot utrustad med ett redigt paraply, och ryggsäcken preppad med extra skor och två extra par strumpor om så skulle behövas, mvh duktig scout). Det gick däremot ingen nöd på mig, för jag letade precis upp det högst betygsatta crêperiet i Rouen och ville äta mig en crêpe. Jösses, så jag taggat inför detta!


Beställde in det självklara: en crêpe med saltad karamell. Alla vet ju att det är i Normandie-Bretagne-trakterna som saltad karamell härstammar från, och här den då (rent logiskt) borde erhållit perfektion. Så när ser ni min Caramela med saltad karamell, pralinkrokant, en kula karamellglass och en kula vaniljglass.


Och nog var det den godaste saltade karamellen jag någonsin ätit.. Snacka om att de inte snålar med saltet, men wow, vad gott det blir!... (dock var crêpen i sig inte godare än Saint Malo, mitt favoritcrêperie i Paris..!).


Medan jag ätit upp slutade det (tursamt nog!) att regna. Utanför fanns enbart en frisk, klar doft av blöta gator kvar. Dessutom ramlade jag över ett pâtisserie som Johanna höjt till skyarna! Olyckligtvis var jag fortfarande tokmätt efter crêpen, och fick bara fönstersmaka.


Och hoppsan, en till kyrka! Denna heter Église Saint-Maclou och lyckades lockade mig med orgelspel inifrån, vilket gjorde att jag till och med kilade in och förundrades av insidan.


Så traskade jag in i l'Aître Saint-Maclou, som är en gammal kyrkogård. Eller kyrkogård och kyrkogård - det var här man förvarade benen från alla döda under pesten. Numera är det som en stor gård som kantas av gallerier. (dvs: här finns inga synliga skelett kvar!).


Här slog jag mig ned och skrev i min dagbok - flera sidor skrev jag. Jag skrev om hur det kändes att åka till en ny stad helt själv, och gå på upptäcksresa. Om hur mäktig och stark jag kände mig. Jag fastnade speciellt för min beskrivning: "Det känns som att jag lär mig saker. Och inte bara lär mig saker, som man gör i skolan eller information man få reda på, utan... Det känns som att jag lär mig... om livet. Jag lär mig om mitt eget liv.".

Sedan var klockan redo att åka tilbaka in till Paris igen. Det gick på ett nafs.


Men det här med att se bilder, då får man inte en helhetsbild av hur det verkligen kändes, så...
En liten video på det, kanske? Här får ni verkligen se Rouen i all sin prakt, med alla små snippets som jag tyckte gjorde resan oförglömlig.


När jag kom hem ringde jag direkt upp Emil på Skype, och så hade vi glassdejt. Det hade vi planerat i en hel vecka nu.


Det blev en underbar dejt med min favoritglass, och medan jag satt och grävde kollade vi igen hemnet (och eftersom alla lägenheter vi såg var så fula så blev vi ännu mer förtjusta i den som Emil ska på visning på, på söndag!) och började i detalj inreda lägenheten *om* vi skulle få den.

Ja, vi är tusen steg i förväg men just nu vill jag ingenting annat än att få Emil som min bo. Och en får faktiskt drömma... 
(och tänk om vi faktiskt köper den?!).